Och nu när jag ändå har lyckats bryta fotleden så kan jag ju sysselsätta mig med det, då jag sitter hemma i stort sett dagarna i ända.
Och den här olyckan då, ja, hur lyckas man kan ni undra. Jävligt lätthänt ska jag tala om för er.
Var på en liten weekend uppe i Örnsköldsvik och hälsade på min vän Annelie, det var fest hos hennes bror en kväll, så vi var givetvis på plats, när Annelie och de andra tjejerna skulle åka in till stan för att gå på nån klubb/krog så skulle jag prompt stanna kvar och hänga med min nyfunne vän TP, sagt och gjort. Vid tresnåret skulle vi få skjuts hem med några andra, men på något vis missade vi den.. Och skulle därför ta cykeln som TP hade kommit dit på. Började med att han skulle skjusta mig, döfött försök, ramlade på en gång. Jag tyckte därför att det var bättre om jag skjutsade honom, jag var ju faktiskt i bättre form än honom, trodde jag, släppte fötterna från marken och skulle bege oss, kom inte ens en meter och vi stupade... Tippade liksom på sidan och min fot hamnade givetvis under cykeln, och hela våran tyngd på den, gjorde satans ont i foten. Blev less och la mig och sov i en minimal soffa på altanen, vart TP tog vägen har jag inte en jävla susning om, men han väcker mig 7 på morgonen och vi inser att, fan, det är dags att ta sig hem alltså.
Sagt och gjort, men TP är fortfarande full och kan inte skjutsa mig, så vi börjar gå. Nästa stopp (TPs morsa) låg ju inte nästgårds precis (typ 4 km bort), en promenad som vanligtvis skulle ta kanske 30 minuter (max) tog 1,5 timme, fatta vilken hastighet vi hade då, haha. Så, på bruten fot tog jag mig fram, fattar inte hur jag klarade det såhär i efterhand, men jag och alla andra var bombsäker på att det endast var en stukning och att det skulle gå över. Jag kunde ju faktiskt gå och stå, var på kalas på söndagskvällen och alla sa att det var nog bara en stukning. Men på måndagsmorgonen var jag inte lika kaxig längre, foten var dubbelt så stor, och det var med stor möda jag tog mig in till Örnsköldsvik, fatta smärtan då jag skulle koppla bilen.. men in till stan kom jag, liknade upp på Annelies jobb, iförd endast en sko, min andra fot fick inte plats i skon, där hade jag bara en strumpa. Tiggaren utanför Annelies jobb kollade på mig och skrattade, vilken misär...
Lindade foten på Annelies jobb och blev övertalad att åka in på akuten och kolla upp den trots allt, fick skjuts dit av Annelies jobbarkompis Jonas.
Inne på akuten blev det röntgen, och kläm och känn, och fasta. Konstaterade på e.m. att foten var trasig, fibula var av, strax ovanför laterala malleolen (på svenska kan man ju säga att yttre fotknölen satt löst), det skulle bli OP. Hade på f.m. ringt brorsan och bett honom hämta mig, kunde för fan inte köra 40 mil med den där foten, och när det blev sagt att det skulle bli OP i Ö-vik så ringde jag och sa att de hade åkt i onödan, jag skulle bli kvar, för OP skulle bli nästa dag istället.
Men efter många om och men så bestämdes det istället att jag skulle få åka hem till Gävle för OP, så jag åkte hem ändå, resan hem var inte särskilt kul, gjorde lagom ont i foten i kurvorna och guppen längs vägen.
Började fasta igen 23.00 på måndagskvällen ungefär, åkte in till akutmottagningen på tisdag morgon och fick åter igen röntgas och blev sedan inlagd på ortopeden. Väntade hela dagen på OP, så åt fortfarande inget, 22.30 fick jag reda på att det inte skulle bli någon OP denna dag, så hade 1,5 timme på mig att fylla på med mat. Limpmackorna var fantastiskt goda kan jag tala om för er...
Väcktes sedan 07.00 på onsdagen och fick reda på att det skulle bli OP 08.00, blev överlycklig, rullade ner och skruvade fast fotknölen och vaknade sedan någon gång på f.m. dålig koll på hela onsdagen p.g.a. narkos, smärtstillande m.m.Kommer ihåg att jag vaknade upp och hade svinont efter OP, det hade tydligen gått lite fel med bedövningen som de la innan jag fick narkosen, så innan jag fick komma upp på avdelningen igen så fick jag en ny bedövning som höll i sig ända till nästa dag, skönt som tusan att va totalt avdomnad kan ja säga.
Låg sedan kvar till torsdagen, på e.m. kom Agneta och hämtade mig så flyttade jag in hos henne i några dagar, fint med personlig assistent, tji fick hon för att hon hade fått semester från sitt vanliga jobb som PA, haha.
Men nu bor jag hemma i min lgh igen och klarar mig så gott som själv, får hjälp med tvätt av Agneta iaf, min lilla ängel! :)
Har insett att det inte är en lätt match att handla mat heller, så ska fan be om hjälp igen nästa gång jag gör det...
Som ni förstår så har det inte blivit någon träning alls på någon vecka nu, saknar gymmet jävulskt mycket! Om Agneta har tid och lust så ska vi åka och gymma lite ikväll, det vore förjävla nice!
Men vi får se hur det blir, är ju inte särskilt pigg p.g.a. starka mediciner som jag äter, men betydligt piggare nu än vad jag var för en vecka sedan i alla fall. Det går framåt!
Och imorgon ska jag in och byta gips (igen, det blir mitt 6e gips, och förhoppningsvis mitt sista) och plocka stygnen, ska få ett walkergips nu, får se vad det innebär.
Funderar sedan på att återvända till brottsplatsen igen (Ö-vik) för jag saknar Annelie och mina nyfunna vänner där uppe. De är så härliga!
Nej dags att avsluta denna novell och fortsätta att hänga ensam på min balkong, det är skönt ute idag faktiskt, inte sådär jobbigt jävla varmt som det har varit ett tag nu, nu kan jag faktiskt njuta här ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar